Kära Sasha

Av: Gabriella Ekström

Sasha, eller Alexandr som är hans riktiga namn, är en ung och lovande rysk skidåkare. Han jobbar stenhårt för att nå till elitnivå, men har inte riktigt kunskapen. Istället för att träna varierat och jobba med tekniken kör han fullt ös i spåret hela tiden. Det gör att han bara blir bra till en viss nivå.

Folk runt omkring honom börjar dock få syn på honom och med lite vägledning hittar han rätt och hamnar som reserv i ryska landslaget. Nu börjar en resa som han inte ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig. Att vara nyupplockad till landslaget är dock inte det lättaste. Sasha är långt ifrån den som presterar bäst, men kan inte låta bli att ständigt jämföra sig med alla andra. Hur kommer det sig att de tar sig fram i spåret till synes helt bekymmerslöst? Varför kan inte han vara lika perfekt som de?

Just de bitar som handlar om att prestera och att ständigt jämföra sig med andra tyckte jag var väldigt bra. Jag gillar också att Sasha presterar precis så bra som det förväntas av någon som är nyligen upptäckt. Det är alltså ingen makalös framgångssaga och det känns så skönt. Det blir lite mer verkligt då.

Däremot tycker jag att det verkar som att Ekström har haft lite för många idéer som hon inte riktigt kunnat stryka när det behövdes. Lite då och då kommer det brev från Sasha, men inte tillräckligt ofta för att det ska bli något och när det bara är några sidor kvar dyker det plötsligt upp en ganska osannolik kärlekshistoria mitt från ingenstans. Det är som att hon inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken typ av bok hon ville skriva och så tog hon lite av varje. Tyvärr fungerar det inte riktigt.

Det är synd, för som sagt skildringen av att vara elitidrottare är riktigt bra och jag tycker nog att det gör boken värd att läsa ändå, trots att det blir lite spretigt ibland.

/Linnéa

The Great Gatsby

  

 Av: F. Scott Fitzgerald / Baz Luhrman 

För ett tag sedan la jag upp trailern till filmatiseringen av The Great Gatsby här på bloggen. Nu är det snart svensk premiär och eftersom jag inte läst boken förr tänkte jag att jag måste passa på nu. Jag har dessutom hunnit gå och se filmen.

Först några ord om handlingen. Vi får följa Nick Carraway som, med viss avsmak, ser tillbaka på en vild tid i New York. Under den här tiden bodde han granne med självaste Gatsby, en man som håller ständig fest i sitt magnifika hus. Hela New York är där, men vem själva Gatsby är är en gåta för alla. Ingen av gästerna har träffat honom, men det går vilda rykten om vem denne gåtfulle man egentligen är.

Boken är en ganska snygg kritik av det samhälle som kommit att bli, där alla festar i total berusning utan en tanke på morgondagen och där drömmar har blivit ouppnåeliga fantasier som därför aldrig kan förverkligas. Den är dessutom sprängfylld med symboler och språket är snyggt. Det var kul att läsa den.

Nu ska jag säga lite om filmen, men först något om filmatiseringar. Jag gillar filmatiseringar. Jag tycker att det är väldigt spännande att se hur någon överför en historia från ett media till ett annat. Att berätta med text är ju väldigt olika från att berätta med ljud och rörliga bilder. Jag tycker inte att det är så viktigt att exakt varje liten mening i boken filmas. Hur kul är det? Det har jag ju redan läst. Nä, jag tycker att det är viktigast att själva idén förs vidare. Sen är det också jättekul att få se karaktärer som jag följt i fantasibilder få kropp och röst.

Vad gör då Baz Luhrman (regisören)? Precis tvärtom! Jag skojar inte när jag säger att det går så långt som att Tobey Maguire (Nick) inte bara läser högt ur boken hela filmen igenom, extra viktiga citat i skrivs dessutom ut i text på filmduken. Jag hade varit mer än nöjd om det i alla fall hade varit en överdådigt snygg film, så hade jag kunnat frossa i det i alla fall (ja, det går emot bokens koncept en aning…). Men inte ens det får jag, överdådig, ja visst, men utan umpf. Musiken var dessutom en katastrof. Jag har ingenting emot att köra modern klubbmusik i en 20-talsfilmatisering. Det kan bli en cool effekt, om musikerna vet vad de gör. Vilket de inte gjorde i det här fallet.

Jag ville älska den här filmen. Jag hade inga förhoppningar om att den skulle återspegla bokens kvickheter, eller kritik av samhället, men det här var bara löjligt pinsamt. Som att regissören har sett en massa häftiga filmatiseringar och nu vill göra en egen, men helt missat målet (tips till nästa gång, skriv ett eget manus, ha inte bara högläsning ur boken). Dessutom var det som att skådespelarna inte ens försökte, de gick runt och sa sina repliker, men inte så mycket mer.

Boken var bra och inte så lång. Filmen, tja, det går mycket annat på bio just nu. Tyvärr.

/Linnéa

PS Är det nu så att något sett filmen och gillat den så är ju det toppen! Det var bara inte något för mig, som kanske märktes.

Marcelo i den verkliga världen

Av Francisco X. Stork

Vilken bok! Marcelo är 17 år och har en funktionsnedsättning  som till stor del stämmer överens med Aspergers syndrom. Han har bland annat svårt att förstå metaforer och olika sociala situationer, dessutom har han ett enormt intresse för religion och musik. Det ställer inte till så väldigt mycket problem. Han går nämligen på en skola med andra barn med olika funktionsnedsättningar, till exempel autism och Downs Syndrom. Skolan har ett antal hästar som används för att öva barnens motorik och självförtroende. Det är klart att han upplever svårigheter, men överlag har han ett ganska bra liv.

Den här sommaren ska Marcelo sköta hästarna, något han ser fram emot väldigt mycket. Men, så vill inte Marcelos pappa, som inte riktigt kan acceptera att sonen har en funktionsnedsättning. Han vill att Marcelo ska jobba på advokatfirman där han själv är chef. Marcelo har inte så mycket till val, om han inte går med på det kommer han inte att få fortsätta på sin skola till hösten. Misslyckas han med att anpassa sig och sköta sitt jobb under sommaren kommer han inte heller att få gå kvar på skolan. Det är alltså mycket som står på spel för Marcelos del. Det blir inte lättare av att den andre ägarens son, som också är där över sommaren, försöker dra in Marcelo i tvivelaktiga sammanhang.

Boken var så himla bra! Dels får vi nära följa Marcelo och ta del av hans tankar och förstå varför han av resten av världen kan uppfattas som lite långsam. Dels är det sjukt spännande hela tiden och det blir bara värre och värre ju mer Marcelo syltas in i olika fuffens kopplade till advokatbyrån. Och slutligen är den väldigt filosofisk, eftersom ingenting är givet för Marcelo funderar han över allt och vad det innebär. Det gör att jag också börjar fundera över de sakerna, istället för att bara ta det för givet.

Läs, läs, läs!

/Linnéa

Ge mig arsenik

Av Klara Krantz

Elisabeth är 15 år och ska snart sluta nian. Livet är ganska kasst, men så snor hon en skrivbok med en panter på och förstår plötsligt att hon inte alls är Elisabet. Hon är Elsa, geni, författare och så småningom även superhjälte. I samma veva snor hon även Håkan Hellströms senaste (inte den som kom i år, utan hans första skiva Känn ingen sorg för mig Göteborg, mer om det strax). Med hjälp av Håkan och pantern börjar hon få styr på sitt liv, hon benar ut alla sina känslor och tvingar sig själv att återvända till de smärtsamma minnena av före detta bästisen Katarina och tiden då hon bodde på Öland.

Det som från början verkar vara lite småfuttiga problem växer sakta och ju längre in läsaren kommer i boken, desto mer avslöjas om hur det faktiskt var och varför Elisabeth/Elsa har hamnat där hon gjort idag. Det handlar också mycket om osäkerhet och mod. Hur uppfattar vi andra och hur uppfattar de oss?

Ge mig arsenik är en ganska nätt liten bok, men den rymmer mycket. Det jag gillar bäst med den är just det att den växer ju mer man läser. Kanske kan det vara bra att tänka på att den utspelas år 2000 (det var då Håkan Hellströms första skiva kom). Jag gjorde inte det först och höll på att dö lite inombords när hon gick omkring med en CD-freestyle, men det är ju klart att hon gör det, det var ju det som fanns då!

/Linnéa

Inte helt hundra

Av Caroline Hainer

Inte helt hundra var ingen avslappnande och trevlig läsning. Det var länge sedan jag blev så känslomässigt investerad i en bok. Det var inte heller alltid så positiva känslor, men oj vad jag kände!

Själva boken är baserad på författarens liv och handlar om alla hennes misslyckade relationer och varför det blev som det blev. Eftersom varje förhållande hon har varit i totalkraschar utfärdar hon ett relationsförbud och går igenom alla hon har varit tillsammans med. Det gäller allt från kortvariga ragg till lite längre relationer, men alla har de gemensamt att Caroline gått in i dem stenhårt, med en rädsla att bli lämnad och efter ett tag har de helt brakat samman. Kvar är Caroline, med ensamhet och ångest som enda sällskap.

I början av boken blev jag riktigt förbannad på henne. Hon underkastade sig totalt, bara för att få känna sig omtyckt, men efter hand växer hennes insikt och även om relationerna fortfarande går dåligt slutade jag att bli lika arg. Hainer skriver rappt och roligt, även om det är tungt. Hon går verkligen igenom det här med att dela sitt liv med en annan människa in i minsta detalj och det känns som att det finns mycket att hämta, även för den som inte totalkraschar allt hela tiden.

Trots att det är en tung bok känner jag mig ändå upplyft efter att ha avslutat den. Det är en väldigt märklig känsla, eftersom jag var så fly förbannad på henne för bara några sidor sedan.

/Linnéa

Dagboksantecnkningar från ett källarhål

av David Wiberg

Linnea är 16 år och till sommaren ska hon till Peace & Love, årets stora händelse. Fram tills dess lever hon ett ganska vanligt, men ångestladdat liv. Hon är hela tiden orolig för att göra fel i sociala situationer och inte heller så imponerad av sitt utseende. Hennes bästis sedan alltid börjar dra sig undan, något som gör Linnea än mer osäker. Dessutom har hon ett superhemligt span som hon stalkar hämningslöst. Nu menar jag verkligen stalkar på riktigt.

Trots det är det en ganska rolig bok, även om allt är jobbigt finns det en viss självdistans hos Linnea, eller är det hos Wiberg? Det blir ett slags svart humor. Ibland känner jag igen mig i det som Linnea känner och ibland inte, men hon känns på riktigt.

Boken bygger från början på två teaterföreställningar där Wiberg själv spelade Linnea, tyvärr har jag inte sett dem, men de ska ha varit fantastiskt bra. Wiberg är alltså verkligen en del av Linnea och det gissar jag har påverkat själva bokens uppbyggnad. Den består inte bara av dagboksanteckningar, utan även av foton (tyvärr jättedåligt återgivna…), serier, inlämningsuppgifter och en del annat. Mina favoritdelar är det som kallas ”Bevis på tillvarons outgrundliga meningslöshet”. Det är återgivningar av konversationer som Linnea hört och de är verkligen meningslösa, precis så där som det blir när olika personer pratar med varandra, men pratar om olika saker, eller egentligen inte har något att säga. Ryckta ur sitt sammanhang blir det ännu mer absurt.

Det kan kanske även vara kul att veta att titeln helt klart är en blinkning till Fjodor Dostojevskijs lilla bok Anteckningar från ett källarhål. Sen har ju huvudpersonen ett väldigt fint namn med .

/Linnéa

I väntan på nästa Hunger Games(-film)…

Jag tror att filmbolagen har börjat känna av min längtan. I ett par veckor nu har jag gått och väntat på nästa Hungar games-film, Catching Fire.

Och vad kommer då? Jo, en trailer!

Håll till godo

/Linnéa