Pseudonym

Pseudonymer är hett igen. Av någon anledning så har det under åren getts ut många deckare skrivna under pseudonym, det vill säga att författaren hittar på ett namn istället för sitt eget, verkliga. Just nu diskuteras det en del i medierna om vem Lars Kepler, som skrivit boken Hypnotisören (som jag precis börjat läsa), egentligen är. Vem som döljer sig bakom namnet Bo Balderson, som under 80-talet skrev flera deckare, är en av vårt lands mest välbevarade hemligheter och lockar än idag till spekulationer. Läs mer här.

Varför väljer en del författare att gömma sig bakom ett påhittat namn? Det kan finnas många olika skäl till att man vill ge ut böcker anonymt. Några vill kanske prova att byta genre från vanliga romaner till deckare och väljer då att skriva under pseudonym.  Men det kan finnas mycket tyngre skäl till att vilja vara anonym som författare. På 1800-talet var det inte lika accepterat att kvinnor skrev böcker som det är idag. Det var inte ovanligt att kvinnliga författare skrev under mansnamn. Ett svenskt exempel är Victoria Benedictsson som skrev under namnet Ernst Ahlgren. Benedictsson var tidig med att skriva om teman som jämlikhet och könsroller.

/Johanna

En annan bok som blev film: Gilbert Grape

Jag läser en hel del deckare, men har fortfarande inte läst Dennis Lehane. Han står högt upp på min lista. Shutter Island, som Malin skrev om tidigare, ser jag verkligen fram emot i höst, inte minst för att Leonardo DiCaprio har en av huvudrollerna i filmen.

Apropå DiCaprio. Han fick sitt genombrott i Lasse Hallströms finfina film Gilbert Grape (1993). Filmen är baserad på Peter Hedges bok om Gilbert Grape, en ung kille som lever med sin mamma, som på grund av sitt tröstätande inte längre kan lämna huset, och sina knasiga syskon. Gilbert har ett stort ansvar för den yngre brodern Arnie (spelad av DiCaprio i filmen) och har inte mycket till eget liv. En både rolig och rörande skildring. Läsvärd!

/Johanna

Hemsökt hus

Det har varit lite spöktorka i bloggen på sistone så jag tog saken i egna händer och läste Inkräktarna av E. E. Richardson. I boken får vi följa med när Joel och hans storasyster Cassie och deras familj flyttar in i ett stort hus som stått öde i många år. Inte nog med att huset är i ett akut behov av renovering, Joel och Cassies mamma har nyligen träffat en ny man som också har egna barn och tillsammans ska de nu leva i det nya huset. Cassie sätter sig på tvären från första början, men Joel är försiktigt optimistisk tills det börjar hända kusliga saker i hans rum. Snart början han se syner och om nätterna drömmer han mardrömmar. Ganska snart står det klart för Joel att allt inte står rätt till med det nya huset, men kommer Cassie och de andra att tro honom? En väldigt spännande rysare att se fram emot till sommarlovets läsning.

/Johanna

Ett litet hål i mörkret

Jag har precis läst ut Ett litet hål i mörkret av Ingrid Olsson. Det gick fort, så bra och fin var den. Boken handlar om Calle. En dag då han var liten låg hans pappa plötsligt bara där på köksgolvet. Nu är Calle i tonåren och bor med sin mamma och lillebror i en lägenhet. En dag ringer Calles mamma på mobilen och berättar att farmor ligger på akuten. Förtryckta minnen av pappan och döden kommer upp till ytan i takt med att det går upp för Calle att farmor inte kommer att bli bra igen. Han håller sig alltmer för sig själv och betraktar sin omvärld genom sin kamera. Samtidigt flyttar det in en tjej med sin familj i lägenheten intill. Hon har en röd halsduk och bär allt som oftast runt på en gitarr. Calle blir nyfiken, men vågar inte riktigt ta kontakt.

Bildspråket i boken är starkt, men ändå är sättet historien berättas på sparsmakat. Styckena är korta, ibland inte mer än några meningar. Ingrid Olssons språk är poetiskt. Hon skriver om det mörka på ett lättillgängligt sätt. Det är svårt att lägga boken ifrån sig.

För boken Ett litet hål i mörkret blev Ingrid Olsson nominerad till Augustpriset 2008.

/Johanna