Sommarläsning. Hustrur och döttrar

Sommar betyder ju ledighet*, och ledighet betyder läsning. Och helst oceaner av tid så man hinner njutningsläsa riktigt – läsa sånt som är riktigt tjockt eller sånt man läst förr.

Hustrur och döttrar (här har svd skrivit om den, och nån läsare illvilligt gett den 1 av 6 i betyg) av Elizabeth Gaskell som skrevs sent 1800-tal men nyss har blivit översatt fick bli sommarens tegelsten för mig (den landar nånstans mellan 600 och 700 sidor, inbunden utgåva). Tiden är tidigt 1820-tal och platsen ett lantligt England. Huvudperson är Molly Gibson, som är moderlös men lever kärleksfullt ensam (nåja, hushållerska och barnflicka har de) med sin far lantdoktorn.

Boken handlar om familjeliv, sociala konventioner och relationer och hierarkier, om vänskap och kärlek… Mollys far beslutar sig för att gifta om sig, delvis för att Molly ska få en moderfigur, en kvinnlig förebild och någon som kan skydda henne från att vara ensam allt för mycket i manligt sällskap (- mycket farligt). Så får Molly alltså både en styvmor och en styvsyster.

Visst är det en del som verkar gammalmodigt eller märkligt det måste väl nämnas, en ung vetenskapsman de känner skickas på nån slags upptäcktsresa i det mörka afrika och hur de pratar om ”infödingarna” går ju inte att begripa,  men mest håller de sig rätt ofarligt i sin lilla värld, och är det underbart dramatiskt. Det är liv och död och sjukdom, stora dolda hemligheter och svikna förtroenden, karaktärers styrkor och svagheter. Det är rosenträdgårdar, ritter, middagar och handarbete i salongen. På det hela taget en ljuvlig läsupplevelse.

*Själv jobbar jag nästan hela sommaren, men försöker ändå trycka in lite typisk sommarläsning.

/Sara

Jehåvasjäveln

 Henrik Petterssons Jehåvasjäveln är en bok som kom förra året och som handlar om Jens som växer upp som Jehovas Vittne. I skolan och bland grannarna är han och hans familj annorlunda, men inåt, inom rörelsen har de en tät gemenskap, de är tacksamma över att ha fått del av sanningen och de predikar ihärdigt. De går runt i stan eller knackar på dörrar med vakttornet i ryggsäcken. 

Läsaren får följa Jens från tidig barndom tills Jens (på 2000-talet) är trettio och har bestämt sig för att dra, han har hyrt ut sin lägenhet och är på väg till L.A. för att försöka sig på manusförfattarkarriär i ”änglarnas stad”. Däremellan finns förutom historien om hur han lämnar rörelsen en tragedi och en fin historia om kärlek. Boken kretsar också kring vad som är sanning , hur man kan höra till och hur man kan vara utanför.

Det är fint att man får ta del av vad Jens tänker och liksom lära känna honom både när han är missionerande vittne och när han så småningom börjar ifrågasätta allt.

/Sara

Vad är så skört att det bryts om man säger dess namn? medmera

          

Jag läste Vad är så skört att det bryts om man säger dess namn? i solskenet i helgen. En fin bok om kärlek och ungdom och död som Karin skrivit om tidigare, på gamla karmakult. Klart läsvärd!

När jag hade läst den kom jag att tänka på några andra norska urbana ungdomsböcker. De kom för några år sen och de handlar också om en ung man och kärlek, men mycket mer. Det  är Jon Ewos trilogi om Adam, som börjar med Solen är en fet gud, och fortsätter med Månen suger och Jorden är tuff och naken.

I Solen är en fet gud är huvudpersonen Adam besatt av tanken på att bli vuxen och skriver en lista med kriterier på vuxenhet som han sen försöker bocka av.  Böckerna är roliga, texten kan spåra ur och bli större och större eller haka upp sig ibland. De är lite allvarliga och handlar bra om att vara sådär mitt emellan barn och vuxen. Och inte minst är de fulla av Adams vansinniga konstnärliga föräldrar.

/Sara

Mumin, min Mumin

Häromdagen fick jag hämta ut ett stort och trevligt paket. Jag har dessvärre blivit förtjust i att äga (bibliotek är alltid billigare, och mer miljövänligt och demokratiskt, och allmänt bättre och så vidare) så när det för ett tag sen damp ner lite extrapengar på mitt konto (tack mamma!) la jag in en bokbeställning. Sju muminböcker blev det, och de skickades snällt så nu har jag alla kapitelböckerna! En av dem har jag redan lånat ut, en har jag själv redan börjat läsa om. För jovisst, jag har läst dem allihop förut. Inte när jag var liten, då ville jag bara läsa om sånt som var verkligt, ingen fantasi med en massa påhittade saker. Men nu, nu älskar jag dem.

Jag läser Pappan och havet, som börjar med att Muminpappan går och känner sig onödig hemma i Mumindalen. Alla sysslar med sitt och ingen behöver hans hjälp eller beskydd. Och hur det nu går till bestäms det att de ska flytta till ön allra ytterst i havet och bli fyrvaktare. Pappan ska få styra och ordna och fixa allt, han talar åt Mamman att hon bara ska luta sig tillbaka och låta honom ordna saker och ting. Det är svårt, men hon förstår att det är viktigt. När de kommer dit bor där en vresig fiskare som inte minns nånting, ön i sig verkar inte vilja ha dem där, nyckeln till fyren är borta och träden är hukande små aspar som darrar nervöst. Mårran är också med. Ska man tycka synd om henne eller inte?

Det är vansinnigt bra, och vi har massor av exemplar inne, så låna och läs!

/Sara

Det där med Selma

Jag och Lagerlöf: Jag har pratat en del om henne på sistone men framför allt har jag äntligen kommit mig för att läsa. Det är ju knepigt med de här böckerna man ska läsa i skolan och som man inte kan gilla bara därför.  Tack och lov var första gången jag tvingades till Lagerlöfläsning först härom året, så jag var inte så motvillig.

I vinter när den här fasen började, började jag med att läsa En herrgårdssägen. Den kom i samma gamla bok som Herr Arnes penningar som jag genast fortsatte med. Sen har det fortsatt, med Kejsaren av Portugallien, Körkarlen och ännu fler. 

Jag vet inte riktigt varför jag älskar dem. Kanske för att de handlar så mycket om kärlek och galenskap. Kejsaren av Portugallien är ett bra exempel. Den handlar om fattiga Jan som första gången känner kärlek första gången han ser sin nyfödda dotter. Han bestämmer att hon ska heta Klara Fina och hon är en fantastisk unge, smart och duktig och vacker. Far och dotter är de bästaste bästa vänner. När Klara Fina är nästan vuxen får familjen problem, de måste snabbt få fram massor av pengar för att kunna bo kvar i stugan där de bor. Då ber hon om att få fara till Stockholm för att tjäna ihop pengar.

När Jan förstår att hon reser för att hon vill ut i världen och inte för att hon måste krossas hans hjärta. Och sedan, när hon inte hör av sig och inte skickar pengar fastän han väntar och väntar blir han allt mer galen. Han börjar kalla sig Kejsaren av Portugallien och han väntar på att Kejsarinnan Klara Fina ska komma med guldlejon och betjänter och ta honom med sig.

Läs den, eller läs En herrgårdssägen – den innehåller episk kärlek, stora affärer som går åt skogen, mer galenskap - och dessutom skendöd!

/Sara

Hej internet

Hej. Det är Sara här. Jag tänkte nog bara skriva om böcker – så jag börjar med ett inlägg om musik.

Min bästa solnabo (förlåt alla kollegor) heter Emil och jobbar inte på biblioteket. Det händer dock att han kommer förbi och bläddrar bland skivorna, när han inte är ute och tar över världen. Han är Loney Dear och hans nya släpps i Sverige i mars.

/Sara