The fault in our stars är så fin.Och så sorglig. Fin, sorglig OCH rolig. En kärlekshistoria som heter duga!
Hazel och August möts i en stödcirkel för cancersjuka. August har amputerat ett ben och är på bättringsvägen medan Hazel varit nära döden och nu måste hon vara ansluten till en syretank dygnet runt, och hon orkar inte så mycket, men hon lever och hennes tumörer växer inte. Hon lever på lånad tid och vet att när som helst kan hennes dagar vara räknade. De två ungdomarna finner varandra och mellan dem växer en relation fram, full av värme, humor, sarkasm och en skön distans till sina sjukdomstillstånd som inte känns konstlad eller oäkta. Trots att de varnas av sina föräldrar att bli involverade i varandra och varandras liv,
blir de oskiljaktiga och tiden de möts och utforskar varandra blir helt enkelt magisk!
I boken utvecklas en jakt efter Hazels favoritförfattare för att få reda på vad som egentligen händer efter vad hon anser vara ett fattigt slut på hennes favoritbok. Författarjakten tar Hazel och August till Amsterdam, trots att resan kan vara livsfarlig för Hazel. August ger Hazel resan som en gåva och det blir helt crazy! Och där i Amsterdam får boken en oväntad vändning.
John Green närmar sig det här sorgliga temat med en distans som gör att man trots allt kan se kärleken och sorgen separat – men i slutänden låter de två sig ändå inte att separeras. August och Hazel håller varandras själsliga varande vid liv men de kan inte göra något åt sin fysiska nedbrytning och försämring.
Frustrationen, sorgen, glädjen, känslan av nu eller aldrig har aldrig berört mig så här. Det är så äkta och samtidigt helt otroligt. Jag gör ingen hemlighet av det, Jag älskar den!
/ Karin








Senaste kommentarer