Har ni någonsin läst en bok med Döden som berättarröst? Jag hade aldrig gjort det innan jag blev rekommenderad att läsa ”Boktjuven”. Det första som slog mig med romanen var att den är skriven ur Dödens perspektiv. Vanligtvis när vi tänker på döden brukar de flesta drabbas av dödsångest, men Zusak lyckas osannolikt nog göra den svarthuvade liemannen till ett roligt och uppfriskande inslag i berättelsen.
Genom att skilja världen ur Dödens perspektiv ställs vi ansikte mot ansikte med människans grymmaste sinnelag . Vi får bevittna hur människan för krig, bombar sönder städer, sliter isär familjer och mördar skuldlösa människor. Samtidigt får vi se en annan skymt av Nazityskland än den av marscherande pojkar och ”Heil Hitlers”. Vi får följa vardagen hos de tyskar som inte lät sig bländas av vackra löften och magnifika bokbål, som gick med i nazistpartiet och hängde upp nazistflaggan framför sina hus för att skydda sig själva och sin familj.
Oavsett om man är barn eller vuxen lämnar berättelsen om Liesel en med tårdränkta kinder, ett blödande hjärta och en påminnelse om de vars liv och drömmar som förintades under kriget. Ett av romanens starkaste ögonblick inträffar när vår unga hjältinna bevittnar ett led av judar som marscherar till koncentrationslägret i Dachau. Hon jämför händelsen med ett citat ur romanen ”Den sista mänskliga främlingen”:
”Solen rör om jorden. Runt, runt, runt rör den oss, som en köttgryta.”
”Just då tänkte Liesel bara på det eftersom att det var en så varm dag. På München Strabe mindes hon det som hade hänt där förra veckan. Hon såg judarna komma längst gatan, deras strömmar och nummer och smärta. Hon kom fram till att det saknades ett ord i hennes citat.Världen är en vidrig köttgryta, tänkte hon. Den är så vidrig att jag inte står ut med den.”
Den trettonåriga flickans ord får oss att inse att ”Boktjuven” inte är en roman för den som söker lättvindlig underhållning. Den tvingar oss att bevittna den obehagliga och oundvikliga sanningen om människans natur. Med sitt skickliga språk inger Zusak oss samma ångest, förtvivlan och bitterhet som hos romanens fiktiva karaktärer. Inte ens Döden själv kan undgå att låta sig beröras av berättelsen om den unge Liesel och hennes skoningslösa konfrontation med människans bestialiska läggning.
Nicolette Nyberg Bakiris (Elev på Solna Gymnasium)
Moa är 19 år och ska bli skådespelare. Om man ska lyckas som skådespelare måste man bo i en stor stad, därför lämnar Moa småstaden och teatergrupperna för Stockholm så fort hon tagit studenten. Hon får tag på en studentlägenhet i andra hand, och för att kunna betala mat och hyra tar hon ett jobb på ett äldreboende. Bara högst tillfälligt tänker hon. Teatervärlden visar sig dock vara svårare att komma in i än vad Moa hade räknat med och jobbet hon först knappt kunde mäkta med kryper sakta innanför hennes skinn. Utan att hon riktigt vet vad som hände känner hon plötsligt att hon faktiskt på riktigt bryr sig om vårdtagarna hon tidigare bara såg som larmande korridorsnummer.
Malin
Sara
Linnea
karin
elin
Johanna
Sara L
karintegreus
Senaste kommentarer