Galghumor

Träffsäker galghumor – så beskrevs den här boken när den belönades med Augustpriset nyligen. Och Majas berättelse, som börjar med att hon sågar av sig tummen i slöjdsalen, är verkligen bisarrt rolig när hon betraktar sina motgångar.

Maja är emo, går estetiskt program på gymnasiet, och bor hos sin pappa. Varannan helg tar hon tåget till mamma i Norrköping. Mamma som under hela uppväxten varit svår att nå, knepig och kall.

Torsdagen när Maja sågar av tummen svarar mamma inte i telefon. Och hon ringer inte tillbaka fastän de lämnat flera meddelanden. Var är mamma? Varför hör hon inte av sig? Bryr hon sig inte om att Maja är skadad?

Maja beger sig ändå till Norrköping när helgen kommer. När mammans lägenhet står tom hamnar hon på en fest hos grannen och träffar en kille.

Det händer hela tiden nya saker, samtidigt oroar sig Maja jättemycket för sin mamma och försöker förstå sig på henne. Sökandet ger boken ett extra spänningsmoment och på slutet när allt faller på plats blir det också rätt sorgligt.

/Sara L

Om man längtar tillbaka till sommaren

Så är den här boken ett måste; ”Sommaren jag blev vacker” av Jenny Han. Belly lever för sin somrar. Då åker hon, mamman och storebrorsan till Susannah, som har ett underbart hus vid havet. Där finns också Susannahs söner, den snälla Jeremiah och den mer farlige Conrad. Här har Belly varit hela somrarna så länge hon kan minnas, men just den här sommaren, när hon ska fylla 16 år är det mycket som förändras. ”Sommaren jag blev vacker” är fullspäckad med sommarkänsla och handlar mest om kärlek men också om sorg och att bli vuxen.

/karin

Pappa säger att vi räddar liv av Do Van Ranst

                                                                   ”Pappa säger att vi räddar liv” är en rätt märklig bok. Huvudpersonen, en femtonårig tjej bor i ett skraltigt hus vid en halvfärdig bro med sina föräldrar och sin mormor. Huset ligger i en tvär kurva och många har genom året krockat och kört in i familjens hus. Och kanske lika bra det; för sedan tar vägen helt abrupt slut eftersom bron över till andra sidan bara är byggd till hälften. Vår huvudperson är nyfiken på vuxenlivet och hon brottas med sin komplicerade relation till bästa kompisen Sue, som vill mer än att bara vara vänner och sin önskan att något, vad som helst, ska hända. När en ung kille tappar kontrollen över sin bil och kraschar in i familjens hus händer kanske något av det hon gått och dagdrömt om . Det är en lite udda bok, den är absolut inte dålig utan egentligen är det en fin beskrivelse av en ung tjej som börjar bli vuxen. Och det hade inte behövts mer än så tänker jag; själva kringhistorien med det konstiga huset, vägen och vad som egentligen händer på bron om nätterna känns för konstruerat för min smak.

/Karin

Människoätande människor i Märsta av Aase Berg

Ja känn på den titeln! Människoätande människor i Märsta är något slags mellanting mellan en vanlig roman och en dikt. Och jag blir alldeles kollrig så bra är det. Rytmen, handlingen, leken med orden; ja det är så smart, starkt och så himla bra. 

Boken är den första som Aase Berg skrivit för ungdomar och handlar om en ung tjej som är trött på skolan, som hänger med tjejkompisar, träffar en kille, blir dumpad av killen. Men språket; och upplägget i boken; ibland små korta poesistycken, ibland en längre prosatext. Jag läser själv väldigt sällan dikter, men det här är en form som passar mig perfekt.  

Boken har fått finfina recensioner, som här i Dagens Nyheter.

Jehåvasjäveln

 Henrik Petterssons Jehåvasjäveln är en bok som kom förra året och som handlar om Jens som växer upp som Jehovas Vittne. I skolan och bland grannarna är han och hans familj annorlunda, men inåt, inom rörelsen har de en tät gemenskap, de är tacksamma över att ha fått del av sanningen och de predikar ihärdigt. De går runt i stan eller knackar på dörrar med vakttornet i ryggsäcken. 

Läsaren får följa Jens från tidig barndom tills Jens (på 2000-talet) är trettio och har bestämt sig för att dra, han har hyrt ut sin lägenhet och är på väg till L.A. för att försöka sig på manusförfattarkarriär i ”änglarnas stad”. Däremellan finns förutom historien om hur han lämnar rörelsen en tragedi och en fin historia om kärlek. Boken kretsar också kring vad som är sanning , hur man kan höra till och hur man kan vara utanför.

Det är fint att man får ta del av vad Jens tänker och liksom lära känna honom både när han är missionerande vittne och när han så småningom börjar ifrågasätta allt.

/Sara

Knockout

Jag har precis läst ut boken Knockout. Boken är skriven av Markus Zusak, författaren till den jättefina  boken Boktjuven. Knockout, som är Zusaks debutroman, är en tunn bok som tidigare har kommit ut i Sverige med titeln Hundår. Boken handlar om Cameron och hans bror Ruben. Cameron försöker hitta sin plats i tillvaron och försöker ta sig ur rollen som förlorare. Vartannat kapitel i boken är verklighet och vartannat är dröm, där vi får veta vad Cameron drömmer på nätterna och hur han bearbetar dagens händelser. Jag tycker jättemycket om det här upplägget samt Markus Zusaks speciella sätt att skriva på. Däremot kändes boken lite för tunn för att man skulle hinna lära känna karaktärerna i den.

Det finns dock en uppföljare till boken, Fighting Spirit, där man fortsatt får följa bröderna Cameron och Ruben. Här blir bröderna rekryterade till en illegal boxningscirkus och börjar boxas för att överleva. Ruben vinner ofta medan Cameron förlorar. Cameron blir dock publikens favorit genom sitt mod och sin beslutsamhet.

 

Författaren Markus Zusak är 33 år gammal och bor i Sydney, Australien. Han berättar i en artikel i SvD att Boktjuven tog tre år att skriva samt att hans mamma kommer från Tyskland och hans pappa från Österrike och han fick sin inspiration till boken från deras berättelser om andra världskriget. I DN berättar han att han vågade ta ut svängarna med Boktjuven för att han ändå inte trodde att boken skulle bli läst. Tur för oss, annars kanske den inte hade blivit så bra som den blev!

Se vad vi har av Markus Zusak på biblioteket.

/Ann-Sofie

Vad är så skört att det bryts om man säger dess namn? medmera

          

Jag läste Vad är så skört att det bryts om man säger dess namn? i solskenet i helgen. En fin bok om kärlek och ungdom och död som Karin skrivit om tidigare, på gamla karmakult. Klart läsvärd!

När jag hade läst den kom jag att tänka på några andra norska urbana ungdomsböcker. De kom för några år sen och de handlar också om en ung man och kärlek, men mycket mer. Det  är Jon Ewos trilogi om Adam, som börjar med Solen är en fet gud, och fortsätter med Månen suger och Jorden är tuff och naken.

I Solen är en fet gud är huvudpersonen Adam besatt av tanken på att bli vuxen och skriver en lista med kriterier på vuxenhet som han sen försöker bocka av.  Böckerna är roliga, texten kan spåra ur och bli större och större eller haka upp sig ibland. De är lite allvarliga och handlar bra om att vara sådär mitt emellan barn och vuxen. Och inte minst är de fulla av Adams vansinniga konstnärliga föräldrar.

/Sara