Den fjortonde bruden

Just nu håller jag på med omläsning av en av mina favoritböcker; Den fjortonde bruden skriven av Meredith Ann Pierce. Jag har läst den minst tre gånger och jag tror att det kan vara den bästa fantasyboken som finns.

Aerial är slav hos den vackra Eoduin. När de är uppe och klättrar på byns höga berg för att plocka blommar blir Eoduin kidnappad av en mörkängel; en svart, vacker vingförsedd vampyr.  När Aerial en tid senare återvänder till berget blir även hon bortförd av mörkängeln och tagen till hans borg. Där måste Aerial passa upp på mörkängeln och hans tretton fruar; vålnader vars själar mörkängeln har tagit.  Endast en själ återstår för mörkängeln att plocka innan han återfår sin fulla kraft. Ska Aeriel lyckas döda mörkängeln innan det är för sent?

Den fjortonde bruden är första boken i en serie på tre delar. De andra böckerna heter Vidundrens väg och Ravennas dotter.

Läs läs, ni kommer inte ångra er!

/Malin

Kyrkogårdsboken

En bok jag ser fram emot att läsa som utkom nu i januari är Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman. Neil Gaiman har ju tidigare skrivit boken Coraline för unga och den tyckte jag väldigt mycket om.

Kyrkogårdsboken handlar om ett litet barn som blir ensamt kvar när hela hans familj blir mördad. Han hamnar på en kyrkogård där han blir omhändertagen av kyrkogårdens invånare, nämligen spöken. Spökena uppfostrar honom och försöker lära honom allt som en människa behöver veta för att överleva på en kyrkogård. Samtidigt håller de honom hela tiden gömd, eftersom mannen som mördade hans familj fortfarande är ute efter honom.

Jag tycker den verkar mycket lovande!

/Ann-Sofie

Ondvinter

Jag har precis läst boken Ondvinter skriven av Anders Björkelid. Ondvinter är första delen av fyra i den nya fantasyserien Berättelsen om Blodet.

Boken handlar om tvillingarna Sunia och Wolf. Sunia och Wolf står varandra väldigt nära och har alltid utan ord kunnat veta vad den andra tänker och känner. De bor med sin pappa på en gård i utkanten av en by  och de har aldrig riktigt passat in. De har ett helt annat utseende än alla andra, blek hy och svart hår, och människor verkar nästan lite rädda för dem. En dag kommer en främling till gården och pratar med deras pappa på ett främmande språk. Det visar sig att det är mycket deras pappa inte har berättat för dem. De dras in i ett spännande och farligt äventyr där de måste lära känna sitt ursprung och sina förmågor.

Ondvinter är en väldigt spännande och välskriven bok. Den andra delen i serien ska komma ut i mars 2010 och kommer heta Eldbärare. Den ser jag fram emot!

/Ann-Sofie

Spännande och skrämmande!

Lene Kaaberbøl heter den danska författaren som har skrivit den superbra skämmerskeserien. Serien börjar med boken Skämmerskans dotter, som handlar om Dina Tonerre. När Dina ser någon i ögonen kan hon se alla handlingar som en person skäms över att ha gjort, en förmåga som hon ärvt av sin mor. Det är inte många som vågar se henne i ögonen, vilket leder till att hon har svårt att få vänner. När Dinas mamma blir kallad till Dunarks borg för att få en man att erkänna ett mord, blir Dina indragen i en skrämmande kamp och måste lära sig använda sin gåva. Extremt spännande och bra!

Den senaste boken av Lene Kaaberbøl heter Skuggporten. Den är lite mer spökig och övernaturlig än Skämmerskans dotter. Boken handlar om Anna som är 14 år och stum. Anna bor i ett växthus med sin pappa. Växthuset ligger bredvid deras gamla hus, men dit får Anna inte gå för pappan säger att huset är farligt. Annas mamma försvann när Anna var sju år och pappan vägrar berätta vad han vet om det. Nu har Anna börjat höra mamman ropa på hjälp inne i hennes huvud, och bestämmer sig för att leta upp henne. Hon börjar undersöka huset och hittar en målad cirkelformad symbol på golvet med en nyckel i mitten -skuggporten. Genom porten kommer hon till Nattlandet där hon ger sig ut för att hitta sin mamma och i slutändan även får veta vem hon själv är. I Nattlandet finns likskuggor och massor av andra skrämmande varelser. Även den här boken är väldigt spännande och Lene Kaaberbøl skriver på ett väldigt fängslande sätt.

/Ann-Sofie

HP6 rapport FET SPOILER

Jag undvek ju recensionerna av Harry Potter and the half blood prince innan jag såg filmen och det var nog bra. Så ni kan ju skippa att läsa den här innan ni har sett den…

Glad överraskning: Jag gillade den verkligen! Svd skriver i sin recension: ”den som aldrig läst Harry Potter och inte behöver bekymra sig över troheten mot boken kan i stället glädjas åt ett välgjort stycke filmhantverk, laddat med ögonblick av rent filmisk magi.” Och den är verkligen inte trogen. Grunddragen är ju desamma som i boken, men historien med halvblodsprinsen är väldigt väldigt nedtonad, titeln blir mycket mer obegriplig än i boken.

Likaså är Harrys och Dumbledores resa väldigt koncentrerad, till skillnad från i boken där den som jag upplevde det tog hur lång tid som helst. I Svd:s recension kan man anta att den som har läst boken vill ha en exakt filmatisering. Jag håller verkligen inte med. Trots att jag har läst boken flera gånger blev det spännande just för att en hel del saker var ändrade och hela delar tillagda.

Och problemet med en del av de tidigare Harry Potterfilmerna tycker jag har varit att de försöker få med lite av allt. Det som då offras är dels skildringen av relationerna (bara specialeffekter), dels det filmiska. Det blir liksom mer av en redogörelse för de för framtiden viktiga händelserna än en film som fungerar i sig själv. Och så är det alltså inte här.

Intressant hur Dumbledore är gjord betydligt mer förvirrad och otrevlig i filmen än i boken, antar att det lägger grunden för förståelsen av honom i nästa film. Och åh vad jag tyckte om att man får följa Malfoy lite, han blir liksom Snape någon bok tidigare mer en person man faktiskt förstår och kan känna med. En sak som filmen faktiskt gör är att delvis flytta berättaren från Harry, ibland får vi veta saker han inte vet. Så är det mycket mer sällan i böckerna.

Jag blir lätt allergisk av allt hångelfokus men här är det faktiskt flera gånger riktigt roligt. Överhuvudtaget är det mycket humor (som vanligt, det är ju böcker med lite av allt). Fast nästan roligast är nog när Harry har tagit Felixelixiret.

Invändningar:
1. Ginnys roll är väldigt nedtonad och hon är mycket mer meningslös än i boken. Väldigt synd eftersom hon är en av mycket få tjejkaraktärer som inte har en klassisk tjejroll. Och kom igen varför – VARFÖR – ska hon knyta Harrys skor? Ok att hans funktion i böckerna är Jesus men droppa såna saker tack!

2. Så där ser inte Slughorn ut!

3. Jaja jag fattar att han som spelade Tom Riddle/Dolder som tonåring tidigare väl är för gammal nu men den där vattenkammade pojken ser inte alls ut som han.

/Moa

Titta ett bibliotek!

HP6

Idag är dagen då jag ska se Harry Potter and the half blood prince, den sjätte Harry Potterfilmen.

Jag har anat mig till tvåor i betyg i tidningarna men vill inte, vill inte läsa recensionerna. Fast jag anar att den kanske inte blir så bra. Ni som har läst alla böckerna vet ju att den är väldigt annorlunda än de andra böckerna (ok den sjunde avviker också), det är liksom mycket mer psykologi och mindre action och lite av en antiklimaxtransportsträckebok.

Men ska bli spännande att se vad de gör av den. Hoppas på mer karaktärsutveckling och mindre specialeffekter (annars blir det inte så mycket kvar).

Längtar hursomhelst. Trailern kan du se här nedanför.

/Moa

Momo eller kampen om tiden

Har ni läst Momo eller kampen om tiden? Råkade prata om den igår och började tänka på den för första gången på rätt länge. En riktig klassiker är det i alla fall om den lilla flickan Momo som tillsammans med de andra barnen kämpar mot de grå herrarna – de som stjäl allas tid. Ja de vuxnas tid alltså, de andra har fortfarande kvar sin. De grå männen ser ut lite som agenterna i Matrix (i min fantasi alltså) och de får de vuxna att välja bort allt som är roligt för att bara arbeta och stressa hela tiden. De har inte längre tid att ta hand om och bry sig om varandra, varken andra vuxna eller sina barn. Faktiskt pratar de inte ens med varandra längre och gör de det blir det bara bråk för ingen har längre tid att lyssna på den andre.

Såhär smärtsamt vackert står det på baksidan: ”Men tid är liv. Och livet bor i hjärtat. Och ju mer människorna sparade in på detta, desto fattigare blev de.”

Den räknas som fantasy här på bibblan så leta efter den där. Michael Ende som också skrev Den oändliga historien är författare. Samhällskritik i romanform när det är som bäst.

/Moa