Bättre sent än aldrig…

Jag har ju tidigare läst här på bloggen att både Moa och Ann-Sofie har tipsat om böckerna om Hungerspelen av Suzanne Collins. Och äntligen tog jag mig i kragen och läste den första boken. Jag förstår inte varför jag väntat så länge, för detta var riktigt spännande och tankeväckande. Nu väntar jag bara på att få läsa del två i serien ”Fatta eld”.

/Karin

rysk sci-fi

Ända sen en lärare på min skola tipsade om den här boken har jag varit sugen på att läsa den,  Metro 2033 av
Dmitrij Gluchovskij. Boken är inget mindre än en dystopi som utspelar sig i det ryska tunnelbanesystemet. Katastrofen har redan ägt rum, ett atomkrig har totaltförstört Moskva. De fåtal överlevande är de som när bomberna haglade befann sig nere i tunnelbanan. De  överlevande har vid  de olika tunnelbanestationerna grupperat sig i olika stater/länder. De krigar mot varandra och måste även akta sig för de läskiga mutanterna ovan jord som uppstått efter katastrofen.

Låter det rörigt? Läs en recension på svenskan  eller info om boken på Adlibris, då kanske ni fattar mer. Jag är iaf peppad på att läsa den. Tydligen ska boken bli dataspel också.

/Malin

Fatta eld

Så var Fatta eld utläst, del två i Hungerspelstrilogin, skriven av Suzanne Collins. Och den var nästan lika bra och spännande som Hungerspelen. Inte riktigt dock. Det tog lite längre tid innan spänningen kom igång och det var lite mycket upprepningar från första boken. Men i övrigt var den absolut lika fängslande och bra som ettan.

Tydligen ska Hungerspelen även bli film. Jag kan tänka mig att den blir ganska ruggig som film med alla hemska skador och liknande som beskrivs i boken.

Så, nu ska jag inte tjata något mer om Hungerspelen, i alla fall inte innan trean kommer ut..

/Ann-Sofie

Hungerspelen

Lånade Hungerspelen av Suzanne Collins igår och hjälp vad spännande den är. Har kommit halvvägs och vill bara gå hem och fortsätta. Den är rätt mycket i samma genre som Scott Westerfelds böcker som jag har bloggat om här och på gamla bloggen, nämligen samhällskritisk science fiction.

Den utspelar sig alltså i ett framtidssamhälle, närmare bestämt ett framtida USA. Landet är uppdelat i 13 distrikt med en huvudstad. Varje distrikt har en huvudsaklig uppgift som t ex fiske, jordbruk eller i fallet med huvudpersonens distrikt kolproduktion. Hon (som förresten heter Katniss) kommer alltså från ett av de distrikt som ligger sämst till. Alla distrikten framställer produkter som skickas till huvudstaden, vars invånare alltså lever ett betydligt bättre liv än människorna ute i distrikten.

Men vad som gör deras liv oändligt mycket bättre än de andras är att de inte tvingas delta i Hungerspelen.

Hungerspelen är en dokusåpa som äger rum en gång varje år, med två deltagare från varje distrikt. I huvudstaden tittar man på spelen med förtjusning och i vissa av de bättre bemedlade distrikten är det en ära att få vara med och deras ungdomar tränas till att klara sig bra om de blir utvalda. Men i de fattigare distrikten är det en dödsdom. Av 24 deltagare är det nämligen bara en som överlever och det blir sällan någon av dem som hela sitt liv levt på eller under svältgränsen (men även i de rika distrikten är det ju bara en av två som överlever så varför de ser det som en ära är, bortsett från hela det sjuka i spelen, en gåta).

Deltagarna väljs ut genom lottning, och en lott delas årligen ut till varje ung person från 12 år. Men trots det har alla inte samma möjlighet att komma med. Eftersom alla hela tiden kämpar mot svälten gör man nästan vad som helst för mat. En sak man kan göra för att hjälpa sig och sin familj är att ta en extra lott i utbyte mot mat. Och det har Katniss gjort. Så vid tiden för lottningen har hon redan massa lotter trots att hon bara är 14…

Jag har precis kommit till punkten i boken då Hungerspelen inleds på allvar efter massa förberedelser och det är olidligt spännande. Vad händer egentligen med människors vänskap om de hela tiden ställs mot varandra? Hur ska man kunna lita på varandra om ens egen överlevnad hänger på den andres död?

/Moa

Glad påsk

Nu blir bloggen lite inaktiv några dagar när vi alla försvinner härifrån på påskledighet. Kanske hinner man läsa lite också, jag ska iallafall läsa ut Scott Westerfelds Ute/inne som är en satir över märkeshets och ytlighet.

Westerfeld skrev också en serie science fictionböcker där jag bloggade om den första som heter Ful på vår gamla blogg – också den serien handlar om utseendehysteri. Tvåan har kommit på svenska sen jag sist bloggade om den och heter Ful eller snygg och fortsätter direkt där Ful irriterande öppet slutar. Kolla här en diskussion på bloggen Bokhora om Westerfelds böcker.

Och så tar jag med mig Skumtimmen av Johan Theorin som enligt vissa recensioner påstods vara lik John Ajvide Lindqvists fantastiska berättelser. Jag undrar om det kan stämma men är väl värt att göra ett försök.

Så glad påsk allihopa, hoppas ni får mycket sol på er

/Moa