Mary Jones historia

Mary Jonesav: Elin Boardy

Det är 1700-tal och Long John Silver och Dolores driver krogen Kikaren i regniga Bristol. Där tar Mary anställning som köksflicka och hon får arbeta hårt, sida vid sida med Dolores. Mary nedtecknar vad som händer i sin dagbok. Vi får följa deras vardag, höra deras bakgrundshistorier och följa med på sjöresor. Long John Silver har vi mött tidigare i Stevensons ”Skattkammarön”.

Berättelsen är personligt berättad ur Marys perspektiv. Hennes vän Agnès och hon lär känna varandra i staden på marknaden. Deras vänskap utvecklas till kärlek. Deras relation är en ljusglimt i en annars ganska mörk tid, styrd av män. Boken låter kvinnornas erfarenheter bli synliga.

Boken passar dig som: vill drömma dig bort i en annan tid och att komma nära ett fåtal personer.

/Emma

Ny bibliotekarie på Solna gymnasium

IMG_0034[1]Emma Bäckström heter jag som är ny bibliotekarie på Solna gymnasium. Mitt senaste jobb var som bibliotekarie och webbredaktör på en högstadieskola.

Mina intressen är att lyssna på musik (gärna Oasis, Laleh och Ison&Fille), vara med vänner, gå på konsert och att laga mat. Jag läser en hel del, både tidningar, bloggar och böcker.

Det roligaste med mitt jobb är kontakten med eleverna. Häftigt känsla när någon kommer tillbaka och säger ”den där boken du tipsade om var SÅ bra!”.

Siege

Siegeav: Sarah Mussi

Egentligen är det en ganska enkelt uppbyggd bok. Någonting hemskt händer, huvudpersonen får OK koll på situationen, då förvärras det plötsligt! Och så händer det ganska många gånger om och varje kapitel slutar med en vansinnig cliffhanger. Men, så effektivt! Jag kan inte lägga ifrån mig boken. Jag måste få veta hur det går.

Och det där spännande som händer då? Jo, det är en skolskjutning. Några elever (alla killar) har fått tag på skjutvapen och de ger ingen pardon, det är shoot on sight!

Första stegringen: det går inte att ta sig ut ur skolan! Pansardörrarna och gallrena för fönstrena som ska hålla ute inkräktare håller nu inne alla. Mitt i detta finns Leah Jackson, som lyckas gömma sig, men som vägrar stå bredvid och titta på. Målet är att få ut så många som möjligt levande, men bilden kompliceras hela tiden och det blir en omöjlig kamp.

Under kampen för överlevnad börjar Leah motvilligt (egentligen vill hon mest överleva) fundera på varför det blev som det blev. Hennes egen lillebror är med i gänget av skjutglada killar och hon inser att hon inte är förvånad. Jag förstår att Mussi vill visa att vi måste agera och inte bara sitta och titta på när samhället fördärvas, men de här bitarna blir lite väl mycket moralkaka. Det är till och med uttalat i förordet, så det går verkligen att inte att missa…

På plussidan är att Leah trots allt, i alla  fall bitvis, är ganska pragmatisk och ibland väldigt egoistisk (även om detta falnar mot slutet) och att hon springer runt och fixar med allt hela tiden. Hon får lite hjälp av en kompis, men det är bara just hjälp. Det är Leah som otvivelaktigt är hjälten. Det gillar jag, ingen helgongod hjältinna, men en sann hjältinna. Det är hon som gör.

/Linnéa

The maze runner

The_Maze_Runner_coverav: James Dashner

Det här var så spännande att det inte gick att sluta läsa för en sekund! Detta är ännu en dystopi, vad som skiljer den från de flesta andra i den senaste floden är att den handlar om en ung kille istället för en tjej, faktiskt nästa bara killar, men jag återkommer till det senare.

Allt börjar med att Thomas vaknar upp i en hiss. Det enda han minns är att han heter Thomas. När hissen väl nått sitt mål och öppnas blir han omringad av en stor grupp killar. Bara killar, någonstans mellan 12-18 år. De lever i ett litet minisamhälle omgärdat av en stor labyrint, som några av dem ger sig ut för att knäcka varje dag. I labyrinten lever äckliga blobbvarelser med hemska vapen och killarna vet att de är övervakade. En dag kommer en tjej upp i hissen innan hon tuppar av helt hinner hon säga att från och med nu kommer allt att förändras och det gör det, med besked!

Som sagt är det jättespännande, Dashner är inte rädd för att ha ihjäl karaktärer och jag blir väldigt nyfiken på labyrintens syfte och vilka som ligger bakom och det fina är att det visar sig vara en riktigt komplex soppa, som får sin fortsättning i bok 2 och 3. Men! en sak kan jag verkligen inte förstå och det är varför det bara är killar i labyrintsamhället, förutom då när det kommer EN tjej, som genast tuppar av. När hon vaknar till igen är hon visserligen en bra skriven karaktär. Det ska inte hela tiden tas hänsyn till att hon är kvinna, utan hon blir en av alla. Det gör mig dock bara ännu mer konfunderad över vad poängen med att bara ha med en kvinnlig karaktär, som dessutom ligger i koma två tredjedelar av boken, är. Sen är jag också lite skeptisk till att ingen av killarna verkar ha utvecklat någon romantisk relation med varandra under sina två år där.

Well, man kan tydligen inte få allt och det är trots allt väldigt spännande precis hela tiden. Jag har verkligen saknat en sådan nagelbitare.

Och snart kommer filmen🙂

/Linnéa

Araben

arabenav: Pooneh Rohi

Det är en nätt liten bok, men Pooneh Rohi lyckas täcka in otroligt många teman. Det handlar om en splittrad familj, splittrad identitet, att inte riktigt höra hemma i det land man bor i och om par med olika önskningar om livet. Om vad varje val gör med oss. På två olika sätt.

Vi får följa två personer. Yasaman som kom till Sverige från Iran när hon var liten. Idag lever hon med Peter och drömmer om en doktorandtjänst, men kanske inte så mycket om barn. Araben (en man i femtioårsåldern, som nog egentligen är turk, kurd, eller pers) reser genom Stockholm och de egna minnena. Han minns livet i Iran, vad som fick honom att välja att lämna landet och hur det sedan blev i Sverige. Båda drömmer de om livet som det kunde ha varit, samtidigt måste de brottas med livet som det faktiskt ser ut nu.

Jag är glad över hur många olika teman Rohi får in utan att det känns för mycket eller krystat. Vi får ta del av hela liv och identiteter. Mycket är tack vare de två vitt skilda ödena, som båda har frågan om att någon gång i livet ha behövt lämna ett land gemensamt, men där slutar likheterna. Anledningarna och omständigheterna skiljer sig enormt mellan de båda och bådas liv består självklart av så mycket mer stoff än att leva i exil, men det är också en erfarenhet som inte kan eller bör förnekas.

Personligen är jag just nu ganska trött på välbeställda unga personer i medelklassen som våndas och därför gillar jag partierna med den äldre mannen bättre. Det känns som att jag mött Yasamam så många gånger förr, även om problemen skiljer sig lite varje gång. Jag gillar fortfarande Yasamams historia, den ger mig bara inte lika mycket som mannens. Språket är däremot underbart och träffsäkert i hela boken. Flera gånger måste jag göra små anteckningar för att Rohi uttrycker sig så bra och jag vill kunna spara på de bitarna.

Sist måste jag tillägga att jag ju är en sucker för snygga böcker och den här är helt underbar (även om jag måste erkänna att jag blev lite avskräckt av de täta blocken av text inuti).

/Linnéa

ttyl

Ttylav: Lauren Myracle

ttyl är alltså en förkortning för Talk To You Later, den och andra liknande förkortningar är (var?) perfekta i chattkonversationer. Också bra på den tiden då det var dyrt att smsa och man helst inte ville skicka mer än ett sms. Dock funderar jag på hur mycket de används idag (boken kom på engelska 2004, men översattes först för något år sedan). Det finns ju vissa förkortningar som blivit en del av språket som egna uttryck (typ omg), men annars tycker jag att den där tendensen att förkorta allt inte riktigt finns längre. Trots det tycker jag att boken funkar bra, men man får se det som ett tidsdokument, snarare än en ungdomsroman som är NU.

Själva boken handlar om Maddie, Zoe och Angel och utspelar sig helt i deras chattkonversationer. Maddie är lite av ett wild child som hellre tänker i efterhand och det leder också till att hon dras in ganska jobbiga situationer. Zoe är den duktiga flickan, men som smyginleder en relation med en av sina lärare, problemet är bara att det blir mer och mer på allvar och till slut vågar hon inte riktigt dra sig ur längre. Angela är lite svårare att beskriva. Hennes största karaktärsdrag verkar vara att göra konstiga test på nätet och att bli störtförälskad i hopplösa killar. Vi får följa dem genom deras andra år på high school och de slitningar som kan uppstå i en tajt vänskap när man plötsligt börjar streta åt olika håll.

Jag gillar greppet med att bara få läsa chattloggarna, för det gör att vi bara får ta del av vissa bitar och vi kan pussla och fylla i ganska mycket själva. Det gjorde den värd att läsa. Översättningen är också riktigt bra, vissa uttryck har fått vara kvar på engelska, precis som sådana konversationer är i verkligheten. Dock känns det att boken inte kom ut igår, jag känner igen mig själv väldigt mycket i hur det var när jag själv satt med oändliga chattkonversationer om allt möjligt år 2004, men undrar om verkligen fortfarande ser ut så idag, det är 10 år sedan! Sen är kanske inte handlingen den mest unika i världshistorien. MEN som sagt sättet den är skriven på gör den ändå läsvärd!

/Linnéa

Kalmars jägarinnor

Kalmars jägarinnorav: Tove Folkesson

Det här var verkligen en speciell bok. På ett bra sätt. Allt från skildringen av att växa upp och vara ung och vild i en småstad där inget händer, till språket som är så exakt att det ibland beskriver hela samhället med en enda mening.

Jägarinnorna är en brokig skara. De som blev över. De lever sitt liv utan hämningar och största fienden är handbollstjejerna. Handbollstjejerna som lever ordnade och ordentliga medelklassliv. Jägarinnorna kommer in och stör ordningen, bråkar med allt och alla ser till att ta vad de vill ha, för ingen skulle ju någonsin komma på att misstänka dem. I deras värld är det de som är centrum och både handbollstjejer och killar susar förbi utan att göra några djupare intryck. Det enda som betyder något är deras eviga mantra: man kan aldrig ha för mycket ögonskugga.

Jag känner så väl igen det här. Jag är också uppvuxen i en småstad (med omnejd) och vi hade också jägarinnor och precis som Folkesson skriver så är det inte de här tjejerna som skriver biografier och just därför känns den här historien viktig. Men det handlar inte bara om att vara jägarinna i en småstad. Det finns en väldigt tydlig parallell mellan tjejernas liv på gränsen till vuxenvärlden och hela omvälvningen av samhället i och med millennieskiftet, i boken går vi från 90-tal till 2000-tal och det är så mycket som händer i och med det. Det blir så extra tydligt när Eva, bokens berättarjag befinner sig i nutiden och blickar tillbaka till det som var, både på 90-talet och på sin ungdom. Jag var bara 11 vid millennieskiftet och jag blev aldrig någon jägarinna, men jag känner så väl igen mig i den värld Folkesson tecknar upp, hon är rakt på!

Den här boken borde alla läsa, den säger så mycket, om allt!

/Linnéa


Antal besökare

  • 54,449

Mest lästa inlägg

Kategorier

Arkiv