Kalmars jägarinnor

av: Tove Folkesson

Det här var verkligen en speciell bok. På ett bra sätt. Allt från skildringen av att växa upp och vara ung och vild i en småstad där inget händer, till språket som är så exakt att det ibland beskriver hela samhället med en enda mening.

Jägarinnorna är en brokig skara. De som blev över. De lever sitt liv utan hämningar och största fienden är handbollstjejerna. Handbollstjejerna som lever ordnade och ordentliga medelklassliv. Jägarinnorna kommer in och stör ordningen, bråkar med allt och alla ser till att ta vad de vill ha, för ingen skulle ju någonsin komma på att misstänka dem. I deras värld är det de som är centrum och både handbollstjejer och killar susar förbi utan att göra några djupare intryck. Det enda som betyder något är deras eviga mantra: man kan aldrig ha för mycket ögonskugga.

Jag känner så väl igen det här. Jag är också uppvuxen i en småstad (med omnejd) och vi hade också jägarinnor och precis som Folkesson skriver så är det inte de här tjejerna som skriver biografier och just därför känns den här historien viktig. Men det handlar inte bara om att vara jägarinna i en småstad. Det finns en väldigt tydlig parallell mellan tjejernas liv på gränsen till vuxenvärlden och hela omvälvningen av samhället i och med millennieskiftet, i boken går vi från 90-tal till 2000-tal och det är så mycket som händer i och med det. Det blir så extra tydligt när Eva, bokens berättarjag befinner sig i nutiden och blickar tillbaka till det som var, både på 90-talet och på sin ungdom. Jag var bara 11 vid millennieskiftet och jag blev aldrig någon jägarinna, men jag känner så väl igen mig i den värld Folkesson tecknar upp, hon är rakt på!

Den här boken borde alla läsa, den säger så mycket, om allt!

/Linnéa