ttyl

av: Lauren Myracle

ttyl är alltså en förkortning för Talk To You Later, den och andra liknande förkortningar är (var?) perfekta i chattkonversationer. Också bra på den tiden då det var dyrt att smsa och man helst inte ville skicka mer än ett sms. Dock funderar jag på hur mycket de används idag (boken kom på engelska 2004, men översattes först för något år sedan). Det finns ju vissa förkortningar som blivit en del av språket som egna uttryck (typ omg), men annars tycker jag att den där tendensen att förkorta allt inte riktigt finns längre. Trots det tycker jag att boken funkar bra, men man får se det som ett tidsdokument, snarare än en ungdomsroman som är NU.

Själva boken handlar om Maddie, Zoe och Angel och utspelar sig helt i deras chattkonversationer. Maddie är lite av ett wild child som hellre tänker i efterhand och det leder också till att hon dras in ganska jobbiga situationer. Zoe är den duktiga flickan, men som smyginleder en relation med en av sina lärare, problemet är bara att det blir mer och mer på allvar och till slut vågar hon inte riktigt dra sig ur längre. Angela är lite svårare att beskriva. Hennes största karaktärsdrag verkar vara att göra konstiga test på nätet och att bli störtförälskad i hopplösa killar. Vi får följa dem genom deras andra år på high school och de slitningar som kan uppstå i en tajt vänskap när man plötsligt börjar streta åt olika håll.

Jag gillar greppet med att bara få läsa chattloggarna, för det gör att vi bara får ta del av vissa bitar och vi kan pussla och fylla i ganska mycket själva. Det gjorde den värd att läsa. Översättningen är också riktigt bra, vissa uttryck har fått vara kvar på engelska, precis som sådana konversationer är i verkligheten. Dock känns det att boken inte kom ut igår, jag känner igen mig själv väldigt mycket i hur det var när jag själv satt med oändliga chattkonversationer om allt möjligt år 2004, men undrar om verkligen fortfarande ser ut så idag, det är 10 år sedan! Sen är kanske inte handlingen den mest unika i världshistorien. MEN som sagt sättet den är skriven på gör den ändå läsvärd!

/Linnéa

Kalmars jägarinnor

av: Tove Folkesson

Det här var verkligen en speciell bok. På ett bra sätt. Allt från skildringen av att växa upp och vara ung och vild i en småstad där inget händer, till språket som är så exakt att det ibland beskriver hela samhället med en enda mening.

Jägarinnorna är en brokig skara. De som blev över. De lever sitt liv utan hämningar och största fienden är handbollstjejerna. Handbollstjejerna som lever ordnade och ordentliga medelklassliv. Jägarinnorna kommer in och stör ordningen, bråkar med allt och alla ser till att ta vad de vill ha, för ingen skulle ju någonsin komma på att misstänka dem. I deras värld är det de som är centrum och både handbollstjejer och killar susar förbi utan att göra några djupare intryck. Det enda som betyder något är deras eviga mantra: man kan aldrig ha för mycket ögonskugga.

Jag känner så väl igen det här. Jag är också uppvuxen i en småstad (med omnejd) och vi hade också jägarinnor och precis som Folkesson skriver så är det inte de här tjejerna som skriver biografier och just därför känns den här historien viktig. Men det handlar inte bara om att vara jägarinna i en småstad. Det finns en väldigt tydlig parallell mellan tjejernas liv på gränsen till vuxenvärlden och hela omvälvningen av samhället i och med millennieskiftet, i boken går vi från 90-tal till 2000-tal och det är så mycket som händer i och med det. Det blir så extra tydligt när Eva, bokens berättarjag befinner sig i nutiden och blickar tillbaka till det som var, både på 90-talet och på sin ungdom. Jag var bara 11 vid millennieskiftet och jag blev aldrig någon jägarinna, men jag känner så väl igen mig i den värld Folkesson tecknar upp, hon är rakt på!

Den här boken borde alla läsa, den säger så mycket, om allt!

/Linnéa

Tretton skäl varför

av: Jay Asher

Den här boken är inte helt ny, men jag har precis läst den och jag tycker att den är värd att ta upp på bloggen. Även den här boken handlar om självmord, så det har varit lite tung läsning för mig senaste tiden. Trots att temat är samma är det två väldigt olika böcker och det är svårt att låta bli att jämföra dem. Om Jag går dit du går huvudsakligen handlade om sorgeprocessen hos den som finns kvar efter att någon annan begått självmord, så handlar Tretton skäl varför snarare om anledningarna som ligger bakom någons val att ta sitt liv.

Clay är en ganska vanlig kille, han är väl ovanligt schysst. Därför blir han väldigt förvånad när han hittar ett paket adresserat till honom. När han öppnar paketet blir han än mer förvånad, eftersom det innehåller 7 kassettband. Han börjar lyssna på nummer ett och nu blir hans liv aldrig det samma igen. På kassettbanden har nämligen Hannah Baker talat in sin historia. Historien om varför hon alldeles nyligen har begått självmord. Ännu hemskare blir det när hon berättar att alla som fått banden finns på en av kassettbandens sida, alla som lyssnar är på ett eller annat sätt ett av skälen till varför hon tagit livet av sig.

I början var jag lite skeptisk till boken. Det kändes lite sensationalistiskt och efter att ha läst om Ingrid och verkligen känt hur illa hon mådde med hela min kropp kändes de här småsakerna som hon tog upp som lite futtiga. Det var illa, men räckte inte riktigt för att leda till självmord tyckte jag. Men så staplades hennes historier ovanpå varandra och allt eskalerade och blev både trovärdigt och hemskt. Just för att det mest var en massa små futtigheter, som blev så stort.

/Linnéa

Jag går dit du går

av: Nina Lacour

Catlins bästa och närmsta vän Ingrid har tagit livet av sig. Catlin är fylld av sorg och dåligt samvete, om hon bara hade sagt ifrån när hon såg tecknen, om hon bara funnits där mer. Sett hur illa hon verkligen mådde. Då kanske… Catlins liv blir än tyngre av att hennes fotolärare verkar hata henne nu när inte Ingrid finns kvar längre. Ingrid som var den mest lovande eleven av de alla. Catlin blir också smärtsamt medveten om att hon inte riktigt har några andra vänner och att skaffa det, det skulle vara som att svika Ingrid.

Sorg är verkligen ett komplext ämne, det ligger så mycket i det och det kan så lätt bli smetigt och sentimentalt, men det fina med den här boken är att det blir inte det. Sorgen får ta den tid det tar och ibland är det jättejobbigt, men vissa stunder känns det bättre. De som blir kvar när någon gått bort måste ju fortsätta existera, även om det vissa stunder känns omöjligt. Allt detta tar den här boken på allvar.

Boken är varmt gul och rosa med en tjej som med en lite halvbister min tittar bort från kameran, bredvid henne syns en annan tjejs ben och kjol. Bilden och färgerna fångar verkligen bokens stämning och det tycker jag är så underbart, eftersom just fotokomposition är en viktig del av bokens innehåll. Jag skulle faktiskt kunna analysera framsidan kopplat till bokens innehåll i timmar. Det är så genomtänkt. Insidan av boken är också så välgjord och jag blir så lycklig över att den är så vacker. Dels tycker jag om när det någon annan skapar möts med den respekt som det innebär att klä det i en snygg och genomtänkt skepnad och dels är det mycket mer tilltalande att läsa då. Ibland känns det lite synd att layouten är en så viktig del av upplevelsen, för det finns ju fula böcker som är riktigt bra, men när allt stämmer, då är det en härlig känsla. Det går inte att förneka.

/Linnéa

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

av: Åsa Asptjärn

Detta var verkligen en fantastisk liten bok, ett riktigt fnisspaket. Det handlar om Emanuel Kent (Sjögren) som är din guide till att slippa sabba ditt liv. Det enda du behöver göra är att läsa boken och i livsavgörande situationer göra precis tvärt om, plus att alltid ha sjukt låga förväntningar. För förväntar du dig inget, ja, då kan det ju bara bli bättre, eller så är det inget speciellt med vad som nu händer.

Emanuel själv är inte så bra på att hålla nere förväntningarna, han är inte heller så bra på att bete sig normalt (enligt egen utsago). Då han väldigt länge varit bästa kompis med Tore, som går runt i gummistövlar överallt och inte heller är så bra på (eller intresserad av) att bete sig normalt, har det inte riktigt behövts. Nu har dock Emanuel fått för sig att vänskapen med Tore håller honom tillbaka från allt annat socialt umgänge, frågan är bara hur fimpar man en flera år lång vänskap?

Emanuel är så fin, han kan liksom inte hålla sig och jag känner faktiskt igen mig en hel del i honom. Jag var (är?) också lite så där knepig emellanåt och jag tror inte att varken han eller jag egentligen är särskilt ensamma om det. Det är bara alla de där föreställningarna om alla andra och vad som föregår sig i deras hjärnor som gör att vi känner oss mer konstiga än vad vi egentligen är. Eller? Är det bara jag?

Det kan vara ett ganska jobbigt ämne, det här när man börjar känna att man växer ifrån varandra och det händer en del andra tunga grejer i boken som jag inte ska avslöja här. Men det är ändå en väldigt rolig bok, inte en ”skratta högt”-bok, utan mer som jag skrev i början väldigt fnissig sådan. Det är väl ofta så att lite jobbiga saker behandlas med humor för att kanske göra det lite mer hanterbart, sen är ju långt ifrån allt i boken jobbigheter. Det hinner hända mycket på 200 sidor!

/Linnéa

Låt vargarna komma

av Carol Rifka Brunt

Jag brukar vara ganska lyrisk över, eller i alla fall positiv till böckerna här på bloggen. Det beror på lite olika saker. För det första väljer jag noga innan jag börjar läsa något, det kommer så mycket nya böcker att det hela tiden finns något intressant att läsa. För det andra har jag väldigt bred smak, ibland vill jag ha något lättsamt där alla är svartvitt goda eller onda, men ibland tröttnar jag på det och vill ha något med mer djup och tolkningsmöjligheter. För det tredje slutar jag läsa böcker som jag inte gillar. Slutligen, för det fjärde, om jag ändå av någon anledning tar mig igenom något jag inte tycker om så vill jag inte skriva om det här. Jag ser detta mer som en tipsblogg, än en ren recensionsblogg och det är roligare att tipsa om det som är bra 🙂

Med det långa introt skulle jag nu vilja säga att även om jag gillar det mesta som kommer upp på bloggen, så har min senaste läsupplevelse varit något utöver det vanliga. Det var en mycket jobbig läsning, nästan hela tiden hade jag lite lätt ont i magen och bröstet. Likväl var jag som klistrad vid varje sida, det var något med språket, jag hela sättet historien berättades på som var så otroligt trollbindande.

Det handlar om June, som är en ganska inåtvänd 14-åring. Varje söndag sitter hon och hennes syster Greta modell för deras morbror Finn som målar ett porträtt av dem. Greta och June var en gång i tiden de bästa vänner som finns, men med tiden har Greta blivit allt mer elak och avskärmande mot June. June har spenderat väldigt mycket tid med morbror Finn, men han kommer snart att dö i Aids. Finn som är den enda som riktigt förstår och når fram till June.

Finn dör och på hans begravning får June syn på en man, en man som beskrivs som Finns ”specielle vän”. ”Vännen” som har förstört allt, ”vännen” som är skyldig till att Finns har blivit sjuk och dött. Nu ska han bo i Finns lägenhet och av någon anledning tar han kontakt med June och hon inser att det är väldigt mycket hon inte känt till om sin älskade morbror och det gör ont att se att han levt ett helt liv som hon inte känner till. Ändå kan hon inte låta bli att fortsätta träffa Toby, som mannen heter. Inte minst eftersom Finn har bett henne ta hand om honom.

Allt var så varsamt berättat, men hela tiden fanns det ett slags, sorg, vemod, melankoli som gjorde att jag fick lite ont i både magen och bröstet när jag läste. När jag var mitt uppe i boken undrade jag hur jag skulle mäkta med att börja på en annan bok när denna var slut, men även här är Carol Rifka Brunt alldeles fantastisk och lyckas avsluta boken så att jag blir färdig med den och har möjlighet att gå vidare till nästa. Lite som en verklig sorgeprocess på något sätt.

Något av det bästa jag läst på länge och jag hoppas att många andra också kommer att ta del av den här berättelsen.

/Linnéa

Nyckeln

av: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

ÄNTLIGEN! Nu har jag äntligen fått läsa sista delen i Engelsforstrilogin. Som jag har väntat och så värt det var!

Det är bara fyra utvalda kvar, resten har demonerna lyckats döda. Det gör att cirkeln är inkomplett och utan alla delar går det inte att stänga portalen. Beskyddarna hävdar dock att genom att skapa en ny cirkel, med andra personer så kommer det att gå att stänga portalen, så länge Minoo är med. Hon måste alltså välja mellan att vara lojal till de utvalda, eller till rådet. Samtidigt blir tecknen på apokalypsen allt fler och allt tätare…

Vanessa och Linnéas relation sätts under hårda prövningar, frågan är om det kommer att hålla, eller om det blir för jobbigt att fortsätta vara tillsammans. Utan Minoo känner sig Anna-Karin återigen ensam och slitningar mellan de andra som är kvar i cirkeln gör henne orolig. Ida är visserligen död, men hennes själ är fast i något stort och grått utan tid, eller rum, gränslandet mellan världarna. Vad gör hon där och hur kan hon ta sig därifrån?

Det är mycket på gång  i den här boken och det hinns med en hel del på de drygt 800 sidorna. Lite för mycket känner jag vissa stunder, samtidigt glöms andra delar, som jag gillade väldigt mycket med de andra böckerna bort. Det jag gillade med Cirkeln och Eld var att det var övernaturligheter och rädda-världen-handling blandat med ungdomsvardag, att tjejerna inte direkt blev superbästisar för att de var tvungna att rädda världen, utan att motsättningarna fanns kvar (sen är det klart att de kommer närmre och närmre varandra). I Nyckeln försvinner all den där blandningen och istället bara händer det en massa saker, som blir lite för mycket och som inte direkt för handlingen vidare (vad var t ex grejen med Olivia?).

Samtidigt älskar jag fortfarande Engelsforsvärlden och dess huvudpersoner. Det är härligt att det får vara så länge. Jag såg alltid fram emot när jag skulle få ha en stund över att läsa och jag som läser på tåget missade ofta flera stationer (tack och lov aldrig den jag skulle av på) för att jag var så inne i boken. Det var lite sorgligt när allt var över, men tjejerna lever fortfarande kvar i mitt hjärta.

Så även om jag gärna hade varit kvar i världen 800 sidor till önskar jag lite att Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren hade tagit fram stora macheten och slaktat lite älsklingar (fast ändå inte).

/Linnéa

Looking for Alaska

av: John Green

För en tid sedan tipsade Karin om The fault in our stars av John Green. Jag har också läst den boken och håller med om att den är fantastisk! Nu har jag läst hans debutbok Looking for Alaska och jag är verkligen inte besviken. John Green har ett väldigt speciellt sätt att berätta en historia, and me like!

Just den här historien handlar om Miles som lever ett ganska trist liv, han har inte så många vänner och intresserar sig mest för att komma ihåg kända, döda personers sista ord. Inspirerad av François Rabelais förmodade sista ord ”I go to seek a Great Perhaps” (snyggt med en svensk blogg, som citerar en engelsk bok som i sin tur citerar en fransk författare, som förmodligen pratade franska) börjar han på en internatskola, Culver creek.

Där får han för första gången riktiga kompisar och träffar dessutom Alaska (som också blir en kompis). Alaska är fantastisk, hon är snygg, rolig och intelligent, men också skitjobbig. Miles blir galet förälskad. Synd bara att hon själv har en pojkvän som hon är galet förälskad i, eller? Det är så svårt med Alaska, det går inte riktigt att sätta fingret på henne och hon gör allt för att inte underlätta det. Och mitt i allt händer det som inte får hända… Det värsta och mest definitiva.

Det här kanske låter lite klichéigt, men det är det inte! Det är det som är så bra med John Green, han är alltid så verklig, så trovärdig, även om handligen verkar enkel eller tramsig, så är den inte det. Jag vill läsa mer, synd bara att alla hans böcker är konstant utlånade…

Visste ni förresten att John Green är historielärare och har riktigt bra (sant) youtubevideor om världshistorien (och en massa annat).

/Linnéa

Lex bok

av: Sara Kadefors

Lex är en tjej som är anti allt. Och då menar jag verkligen allt, hon har inget mål och ingen riktning i livet och är nöjd med det (i alla fall i början). Hon har dessutom bara ett fåtal personer i sin närhet. När de personerna försvinner blir hon därför av med allt som har mening i livet. Hennes mamma träffar till exempel en ny kille, en total loser enligt Lex och i ett försök att förinta honom startar hon en blogg med den påhittade karaktären Maya.

Maya är allt som Lex inte är, hon syns, tar plats och presenterar den ena obehagliga sanningen efter den andra, alla älskar henne för hennes uppriktighet. Problemen börjar när Maya tar över allt mer av Lex liv, eftersom hon är långt mer intressant än Lex.

Det tar lite tid för allt att komma igång, Lex skapar inte bloggen förrän efter ca 100 sidor. Jag köper inte riktigt heller att pappan är så pådrivande som han är i att smutskasta sig själv. Det funkar inte för mig och känns som ett lite för lätt sätt att få igång storyn, men förutom det så är det en riktigt bra bok som tar upp många viktiga teman som ingår i livet som ung i Sverige idag. Framförallt gillar jag osympatise Lex av någon anledning, kanske för att det är skönt med någon som inte brinner ihjäl sig för något för en gångs skull.

Boken har dessutom en snygg boktrailer!

/Linnéa

Flyt som en fjäril stick som ett bi

av: Elin Nilsson

Jag har ganska många vänner som är eller har varit riktigt duktiga simmare. Så jag kände en viss conection med den här boken, men jag gissar att den kan tilltala alla, inte minst idrottare, som verkligen vill bli bäst på något.

Flyt som en fjäril stick som ett bi handlar alltså om Miranda som vid 14 års ålder är på god väg mot att bli elitsimmare. Hon tränar stenhårt och är inte nöjd om hon inte är helt överlägset bäst. I skolan har hon fantastiska bästa vännen Johanna, som alltid ställer upp när det gäller, eller? Hemma har hon en amöbabrorsa och två föräldrar som ägnar all sin tid och kraft åt att försöka få honom ut ur rummet, bort från datorn och sitt ständiga WoW:ande.

När både familjen och bästa vännen sviker går Miranda allt mer in i simningen och hon driver sig själv hårdare än någonsin. Det enda hon ser är målet att få komma med i lagkappen i SM. När en av hennes värsta simkonkurrenter dessutom hamnar i samma klubb driver hon sig ännu hårdare, till bristningsgränsen och förbi för att få fortsätta att vara bäst.

Beskrivningarna av hur Miranda pressar sig fram i bassängen, med det mest hopplösa simsättet, fjäril, är riktiga explosioner, precis som många av loppen är. De är nästan över innan det har hunnit börja och hundradels sekunder kan vara avgörande. Frustrationen över amöbabrorsan och föräldrarnas tafatthet är som slag i magen.

Det här är en riktigt bra bok om vad som händer när man ger allt och frågan om vad som finns kvar efter det.

/Linnéa