Divergent

av Veronica Roth

Detta är alltså ännu en av de där böckerna som jag älskar. Stark kvinnlig huvudperson, dystopiskt framtidssamhälle, pirrig och passionerad kärlekshistoria (ännu inget triangeldrama, men jag hoppas starkt på nästa del i serien: Insurgent).

Beatrice lever i ett samhälle där alla människor tillhör en av fem falanger: de osjälviska, de tappra, de lärda, de ärliga och de fridfulla. När de är sexton år genomgår de ett test för att se var de passar och sedan väljer de falang baserat på det (man måste inte välja det som testet visar). Beatrice passar in i flera av falangerna, hon är divergent (avvikande)! Det är tydligen inte alls bra och därför får hon inte berätta det för någon. Det blir en tung hemlighet att bära med sig.

Eftersom hon alltid har varit fascinerad av de tappra väljer hon den falangen, men det visar sig att det är svårare att bli en del av den än vad hon någonsin hade kunnat föreställa sig. Det blir en kamp med livet som insats. Hon som är liten och spinkig måste lära sig att slåss och vinna mot dem som är både större, starkare och snabbare. Hela tiden finns dessutom rädslan att inte passa in. Att det ska avslöjas att hon är divergent. Det blir inte bättre av att deras instruktör beter sig extra hänsynslöst mot just henne.

Stora delar av den här boken var jag jättearg. Jag tyckte aldrig att de tappra var särskilt tappra, snarare dumdristiga och slagsmålsgalna, å andra sidan verkar inte riktigt någon av falangerna riktigt efterleva sina ideal. Men det var en bra ilska, den drev på i hela boken och jag är mycket hellre arg än likgiltig när jag läser.

En annan sak jag verkligen gillade var att det fanns flera olika vägar som handlingen kunde ta och fortsätta vara intressant och hela tiden höjdes oddsen. Det gjorde att det aldrig blev tråkigt.

Nästa år kommer dessutom filmen (woho!)

/Linnéa