Det där med klassiker

Ann-Sofie skrev nedan om att bli sugen på att läsa klassiker för att man har läst en ny bok som liksom hänvisar till klassikerna. Jag tycker att det här är en rätt rolig grej. Själv har jag för första gången i mitt liv sedan tvångsläsningen på gymnasiet läst Selma Lagerlöf. Helt frivilligt.

Den direkta orsaken är (förutom Sara här på bloggen) att John Ajvide Lindqvist (som vi skrev om typ tusen gånger på gamla KarmaKult, googla karmakult +ajvide så ser du) brukar lyfta fram Selma Lagerlöf som en av sina absolut största inspiratörer. Och nån som inspirerat en av mina favoritförfattare kan ju inte vara helt dum tänkte jag. Och det stämde faktiskt. Började med Herr Arnes penningar. Det tar en liten stund att komma in i det gammaldagsa språket men när man vant sig är det grymt. Herr Arnes penningar är en spökhistoria om en mördad familj där dottern går igen. Bra men inte så läskig.

Körkarlen däremot som ingick i samma samling som den jag läste (den här fina pocketen med bruna blommor på) är riktigt obehaglig. Körkarlen är nämligen dödens slav. Den som har otur nog att vara sist att dö på det gamla året får inte vila i frid utan tvingas åka runt och hämta de döda under hela det nya året. Genom att säga några nyckelord hämtas personens själ. Brrr.

Kom att tänka på en serie som jag följde för ett tag sedan, Dead like me – någon som sett? Handlar om George, en helt vanlig tjej med ett aptråkigt liv, bara det att hon inte har något liv, hon dör i första avsnittet av en toastol som faller ner från ett flygplan och tillbringar resten av tv-serien med att vara en reeper, dvs en person som tar människors själar precis innan de dör. Väldigt bra och mycket roligare än det låter.

Det är ett tag sedan jag såg den men jag rekommenderar.

/Moa